Marlborough sounds

Inlägget gjort söndag 31 december, 2017söndag 21 januari, 2018 av Annika

I fredags åkte vi från Leithfield och fortsatte köra längs med Highway 1 med Kaikoura som mål. Följde en skylt till Kaikoura costal track men vek av från vägen och hamnade istället på en svart sandstrand vid ett ställe som jag tror går under namnet Conway. Conway var inte mycket mer än fyra fem hus, män på fyrhjulingar och ett järnväggspår och så vi som åt lite picknick på stranden.

Efter matstopp kom vi fram till Kaikoura, jag hade väldigt höga föväntningar då jag läst att Akaroa ska vara lite likt Kaikoura samt att sälkolonin som bor på klipporna utanför staden ska gå att komma riktigt nära. Det var kanske dessa, extremt, höga förväntningar som faktiskt gjorde mig lite besviken på Kaikoura. Kändes turistigt på ett dåligt sätt, inte alls samma känsla av att vara nära naturen och parkeringen till sälkolonin var fullsmockad så vi fick inte plats. Mycket på grund av föregående bestämde vi oss för att köra vidare. Hann dock med att smaka lite på Kaikouras marina liv (ett pilgrimsmusselmellanmål från en foodtruck som stod vid stranden) inna vi åkte vidare.

Skulle visa sig att vi skulle få se sälar ändå, de låg och solade sig på klipporna som löpte längs med Highway 1. Kände mig ömsom som en trafikfara då det var svårt att ansvarfullt fördela fokus mellan sälarna (och deras kubbar!) till höger, rasmassor och jordbävningsrester till vänster och vägen i mitten. Oskadda kom vi fram till Kekerengu där vi parkerade bilen vid stranden. Jag somnade med önskan om att det skulle vara sälar på stranden utanför bilen när jag vaknande men den önskan slog inte in. Kanske tur det för de luktar ju väldigt illa. Gick till The Store som låg ett par hundra meter från där vi parkerat med mål att låna deras wifi och ladda datorn innan det var dags att köra in till Blenheim och nyårshandla men det blev bara frukost för vår del.

Handling och en hel del körning runt i Blenheim för att leta efter en öl (Hop Federation Lager) Hugo förälskat sig i. Tyvärr ingen lycka med ölen. Eftersom vi inte kom längre söderut än Christchurch och således missar Milford Sound tog vi sikte på Marlbourough Sound istället. Åkte på små grusvägar från Rarangi till Picton. Vecklat landskap med många små vikar och mäklarannonser med ”pris vid förfrågan”. Stannade på ett par ställen och doppade fötterna. Vi hade inte riktigt bestämt var vi skulle sova men när vi kom fram till Waikawa, sista stoppet innan Picton (där färjorna går från), och det visade sig vara slutsålt på alla ställen chansade vi och åkte ner till färjeterminalen och de hade möjlighet att ta 19-båten över till Wellington. Åkte en färja med danska dikter på väggen och en matsal som hette Bornholm så gissar på att färjan är köpt från Danmark. Fick även chans att se Marlborough Sounds från vattnet när vi lämnade sydön och åkte genom öarna.

Har inatt sovit på en freedom camping vid vattnet i Porirua. Snart bara 12 timmar kvar till 2018!

En fjärdedel

Inlägget gjort tisdag 19 december, 2017söndag 21 januari, 2018 av Annika

Måndag morgon lämnade vi Aussie Bay campsite och fick se hur de slingriga vägarna såg ut i dagsljus, tur att vi stannade där vi gjorde och inte fortsatte köra. Cullen point lookout blev nästa stopp för en andra frukost och promenad för mig och jobbtillfälle för Hugo.

Blev ytterligare ett promenad-/jobbstopp i Pelorus bridge nån timme senare. Jag vandrade till ett vattenfall som var med i en av Hobbit-filmerna, dock hade det varit så torrt de senaste dagarna att vattenfallet bara var rinnande vatten utmed ett berg och inte ens i närheten av ett forsande fall. Passade mig bra att det var torka eftersom jag gick i mina gympaskor. Fick min dos av blöthet sen när jag hittade ett superfint badställe med klippor och klart vatten precis bredvid parkeringen.

Efter bad körde vi vidare till Okiwi Bay, tydligen bra ställe om man är sugen på att se delfiner och valar. Tog en promenad längs med stranden när vi kom fram, väldigt lågt tidvatten så vi kunde gå långt ut och spottade lite musslor och ostronskal.

Imorse lämnade vi Okiwi Bay och högt tidvatten så där vi gick igår var långt under vatten. Körde en kort sträcka till Goat Hill Track för att ta en kort promenad till utkiksplatsen och se ifall vi kunde få syn på några delfiner eller valar. Varken delfiner eller valar för vår del.

Nelson var nästa stopp för att fylla på skafferiet och för storstadsupplevelse. Trevlig stad med ett kommunhus som nog inte lämnar någon oberörd. Tänk betong, parkeringshus och brutalism i ett.

Nu har vi slagit läger på McKee Memorial Reserve och är redo för att sova. Idag var åttonde dagen med husbilen, tre veckor kvar innan det är dags att lämna tillbaka den i Auckland.

Fredag till söndag

Inlägget gjort tisdag 19 december, 2017söndag 21 januari, 2018 av Annika

Sen omsider men nu kommer äntligen ett inlägg.

I fredag lämnade vi Clifton motor camp, havsutsikten och raserade vägar och körde in till Napier för att besöka Monsieur Macaron. Hugo hade läst om denna fransman som gör fantastiska macaron och croissanter. Han håller hus i en liten lokal mitt inne i ett industriområde och ser man hans Citroën utanför lokalen är han där, annars inte. Vi hade tur och fick med oss ett par macaron och några vingårdstips därifrån, tyvärr vara alla croissanter slut.

Stannade på rekommenderade Ash Ridge Wines för vinprovning och lunch innan det bar vidare. Det var långt mellan bensinmackarna så blev att vi körde lite på reservtanken innan vi lyckligtvis hittade en gammal tant som inkluderade ”bensinstation” och postkontor i sitt lilla livs i Ongaonga. Med full tank körde vi vidare till Junction Wines, en vingård som drevs av en föredetta rugbyspelare och hans fru. Ett väldigt stolt och pratglad fru som guidade oss runt i deras hus bland lagtröjor och pokaler medan vi fick smaka oss igenom deras viner som alla hade rugbyrelaterade namn. Vi köpte med oss ”Pastime”.

En stor grej här är ”ice cream with real fruit” vilket i princip är vaniljglass med frysta bär som de kör i nån krossmaskin så att det kommer ut en mjukglassvirvel med vald bärsmak. Vi stannade vid ett sådant ställe i Woodville och det var väldigt gott. Målet var sedan att ta oss till Farmhouse Cheese, en ostbutik där damen som gör osten vet vilken ko mjölken kommer ifrån. Kanske förklarligt eftersom hon bara har två kossor enligt omdömena. Tyvärr blev det ingen ost för oss då de hade stängt när vi kom fram men vi kunde se korna. Blev många mil under fredagen, en färja till sydön tidigt måndag morgon (trodde jag, mer om det längre ner) behövde passas så det var bara att köra på.

Fredagskvällen och lördagen spenderades på Holdsworth camping area, en väldigt mysigt campingplats som låg i en dal. Dessutom låg den precis vid ingången till Tararua Forrest park så jag passade på att vandra två leder, Rocky Lookout och Donnelly flat, medan Hugo jobbade. Ormbunkarna som växer här är väldigt häftiga, de är stora som palmer och skapar en urskogskänsla. Flöt en bäck genom skogen som visade sig ha naturliga pooler, bara ett par meter från där vi parkerat bilen. Stenstrand, klart och ljummet vatten. Var väldigt skönt att bada efter promenaden. Holdsworth har utan tvekan varit bästa campingstället hittills.

Under lördagseftermiddagen lämnade vi Holdsworth och åkte in mot Wellington, passerade bland annat mysiga Carteron och Greytown, den senare hade vunnit pris för Nya Zeelands vackraste småstad 2017. Var dags att tömma respektive fylla på de olika tankarna som inte innehåller diesel så blev ett sådant stopp i Featherston. Hugo blev ansvarig för färskvattnet och jag åkte på avloppstunnan. Lägligt, för Hugo. Efter Featherston åkte vi mycket slingriga bergsvägar, påminde lite om vissa bergsvägar i Verdon Gorge i Frankrike. Vi hann även med ett stopp där Rivendell spelades in, själva platsen var mest platt gräsmatta men det fanns en hängbro som gick över en bäck som var lite mer spännande. Checkade sedan in på Wellington’s Kiwi Holiday Park för en natt innan den planerade heldagen i Wellington innan tidiga måndagsfärjan.

På söndagsmorgonen vaknade jag med ett ryck, sträckte mig de fåtal centimetrarna till skåpet där färjebiljettena låg. Mina farhågor besannades, färjan skulle gå om 30 min och inte 24 timmar och 30 minuter. Smått mentalt breakdown. Övervägde om vi skulle hinna köra till färjan men vår checkin var redan passerad.

Efter en dusch och en humörhöjande föning körde vi in till Wellington för att se om det var möjligt att boka om trots att vår färja redan gått och ja, det var det! Tacka för att Nya Zeeland är väldigt mån om att husbilsturisterna ska få en så bra semester som möjligt. Bokade in oss på kvällsfärjan vilket gjorde att vi ändå fick en heldag i Wellington. Började med att köra upp till toppen av Mount Victoria, äta frukost och kolla på utsikten. Därefter blev det en tur runt i staden, besökte en marknad vid vattnet, drack öl i solen och handlade lite julklappar innan vi åkte till terminalen, denna gång i väldigt god tid innan avgång. Vid incheckningen fick vi en folder med info om alla vägarbeten och avstängda vägar på grund av jordbävningen 2016, bra start på sydön.

Spelades jullåtar i restaurangdelen på färjan så fick lite adventsfeeling som förstärktes av att det var beckmörkt ute på grund av midnatt. Efter att fått igång helljuset gjordes första mörkerkörningen med husbilen till Aussie Bay campsite för en övernattning. Extremt smala och slingriga vägar dit och på morgonen insåg vi att vi varit väldigt nära att parkera vid ett stup.