I fredags åkte vi från Leithfield och fortsatte köra längs med Highway 1 med Kaikoura som mål. Följde en skylt till Kaikoura costal track men vek av från vägen och hamnade istället på en svart sandstrand vid ett ställe som jag tror går under namnet Conway. Conway var inte mycket mer än fyra fem hus, män på fyrhjulingar och ett järnväggspår och så vi som åt lite picknick på stranden.

Efter matstopp kom vi fram till Kaikoura, jag hade väldigt höga föväntningar då jag läst att Akaroa ska vara lite likt Kaikoura samt att sälkolonin som bor på klipporna utanför staden ska gå att komma riktigt nära. Det var kanske dessa, extremt, höga förväntningar som faktiskt gjorde mig lite besviken på Kaikoura. Kändes turistigt på ett dåligt sätt, inte alls samma känsla av att vara nära naturen och parkeringen till sälkolonin var fullsmockad så vi fick inte plats. Mycket på grund av föregående bestämde vi oss för att köra vidare. Hann dock med att smaka lite på Kaikouras marina liv (ett pilgrimsmusselmellanmål från en foodtruck som stod vid stranden) inna vi åkte vidare.

Skulle visa sig att vi skulle få se sälar ändå, de låg och solade sig på klipporna som löpte längs med Highway 1. Kände mig ömsom som en trafikfara då det var svårt att ansvarfullt fördela fokus mellan sälarna (och deras kubbar!) till höger, rasmassor och jordbävningsrester till vänster och vägen i mitten. Oskadda kom vi fram till Kekerengu där vi parkerade bilen vid stranden. Jag somnade med önskan om att det skulle vara sälar på stranden utanför bilen när jag vaknande men den önskan slog inte in. Kanske tur det för de luktar ju väldigt illa. Gick till The Store som låg ett par hundra meter från där vi parkerat med mål att låna deras wifi och ladda datorn innan det var dags att köra in till Blenheim och nyårshandla men det blev bara frukost för vår del.

Handling och en hel del körning runt i Blenheim för att leta efter en öl (Hop Federation Lager) Hugo förälskat sig i. Tyvärr ingen lycka med ölen. Eftersom vi inte kom längre söderut än Christchurch och således missar Milford Sound tog vi sikte på Marlbourough Sound istället. Åkte på små grusvägar från Rarangi till Picton. Vecklat landskap med många små vikar och mäklarannonser med ”pris vid förfrågan”. Stannade på ett par ställen och doppade fötterna. Vi hade inte riktigt bestämt var vi skulle sova men när vi kom fram till Waikawa, sista stoppet innan Picton (där färjorna går från), och det visade sig vara slutsålt på alla ställen chansade vi och åkte ner till färjeterminalen och de hade möjlighet att ta 19-båten över till Wellington. Åkte en färja med danska dikter på väggen och en matsal som hette Bornholm så gissar på att färjan är köpt från Danmark. Fick även chans att se Marlborough Sounds från vattnet när vi lämnade sydön och åkte genom öarna.

Har inatt sovit på en freedom camping vid vattnet i Porirua. Snart bara 12 timmar kvar till 2018!