I onsdags hade vi bokat in en sightseeingtur i Ubud med omnejd så efter frukost hoppade vi in i bilen med vår guide Jerom och åkte mot vår första destination, Tegenungan Waterfall.

Vi är ju väldigt bortskämda med vattenfall efter Nya Zeeland så detta leriga vatten som efter ett plask tog med sig plast och skräp och sköljde upp längs stranden var inget som imponerade på oss.Vad som var mer intressant var att vi fann vägen till Gud.Nästa stopp var ett besök i trähuggar- och träsnidarbyn Mas. Tidskrävande precisionsarbete att karva ut fjällen på en komodovaran eller gudarnas spetsprydda klädesplagg. Hade man inte kontanter med sig gick det turligt nog att betala med kort.Sarongen åkte på när vi kom till Gunung Kawi Tampaksiring, ett hinduistiskt tempelområde som delvis var hugget in i berget.Låg väldigt fint, omgiven av risfält, djungel och en liten bäck.En kort bilfärd därifrån låg Pura Tirta Empul, ett tempel (!) med heligt källvatten. Det var fulllmåne vilket betydde stor högtid som i simtur innebar att det var massvis med folk. Förutom en massa folk hade fanns den damm med massa koi.Efter en inte så märkvärdig lunch blev vi avsläppta vid Pulina Coffee plantation som bland annat gör och säljer kopi luwak. Kopi luwak (på svenska palmmårdskaffe eller bajskaffe) är nåt som är väldigt stort här. I korta drag gör den apliknande kattens matsmältningssystem nåt med kaffebönorna att kaffet smakar väldigt gott så att man helt enkelt samlar in dess bajs, sorterar ut bönorna och sedan följer den traditionella tork- och rostningsprocessen. En väldigt tidskrävande process som ni förstår, det är ju inte varje dag man kommer över ett par kilo luwakbajs. Eftersom det blivit en så lukrativ bransch (är världens dyraste kaffe) fångas vilda palmmårdar in, hålls instängda i små burar och får endast en kost bestående av kaffebönor, en levnadssituation som skiljer sig väldigt mycket från den annars nattaktiva allätaren. Pulina verkade inte skilja sig avsevärt från de plantage jag läst om, satt två palmmårdar fängslade en och en och den enda mat som syntes i deras små burar var kaffebönor.

Som tur var var Pulina mycket mer än ett kaffeplantage, de hade en botanisk trädgård, ett kafé med väldigt fin utsikt och provsmakning av te, kaffe och choklad. Jag, som egentligen inte tycker om kaffe, smakade av alla och fastande för ingefärskaffet. Misstänker att det kan ha berott på att det inte smakade kaffe utan bara söt ingefära.Den mest kända risterrassen i Ubud är Tegallalang, till vilken vi åkte sen.Sista stoppen var tänkt att vara Monkey Forest, ett djungeltempel som inhyser väldigt många apor, men de hade stängt av parkeringen så vi kunde inte bli avsläppta (eller upphämtade) vilket gjorde att risterrassen fick avsluta sightseeingen.

Väl hemma visade det sig att vi fått en granne (Amomaya House har två villor som delar pool och trädgård), australiensaren Jamison. Efter att han bokat in sig på en avancerad matlagningskurs med mig tog vi med honom på middag till Bara Bakar, åt grillade revbensspjäll och tajmade ett ösregn på vägen hem.